tunnelbaneglädje

På tunnelbanan sitter alla i sin egen värld och ingen pratar med någon och när någon går på ser man hur personen går genom hela vagnen för att tillslut hitta en tom 4-grupp för att slippa sitta mittemot/bredvid någon för det vore ju läskigt/äckligt/jobbigt. Jag ska inte säga något, jag är likadan men det betyder inte att jag tycker att det är bra. Idag när jag åkte till stan så kom det på en mamma med en liten bäbis som kanske var typ 6 månader (jag är inte så bra på att bedöma ålder på barn, eller på människor överhuvudtaget). Hon satte sig med sin babis i min 4-grupp och det var en sjukt charmig liten unge som log å kollade in alla. Ingen kunde låta bli att le när den ungen kollade på en (hade någon kunnat låta bli att le hade det varit något allvarlig fel på den människan). När ungen kollat några varv på vi som satt där så blev det så sjukt mycket bättre stämning. Nu var vi alla i samma värld på nåt sätt och alla var glada och såg snälla ut. Det är fascinerande hur ett litet barn kan sprida så mycket tunnelbanaglädje.