det är jag som är normal

Efter helgen hade jag en blåslagen armbåge och ett mystiskt blåmärke på min fot. Det blev mycket alkohol vilket jag tänkte kompensera genom att inte dricka alls denna helg. Fast sen är det ju julafton på måndag och jag funderar på om jag ska dricka eller inte. Jag brukar aldrig dricka med min släkt på julen och jag och cilla brukar bli irriterade tillsammans på hur jobbiga alla är. Det känns lite som att det skulle bli mer uthärdigt om jag också tog nubbe till middan liksom men bara det, att dricka av den anledningen känns ju vidigt. Det låter som att min släkt är värsta jobbiga alkissläkten men så är det ju inte, det är bara det att. Jag vet inte! Dom är bara sjukt jobbiga, särskilt efter några hejtomtegubbarslåriglasenochvitrorviärväldigtlustiganu. Och så allt kött vilket inte verkar vara något unikt för min familj men ändå! Det känns vidigt. Och att dom dessutom har mage att klaga på mig varenda jävla år för att jag är så knäpp och konstig som vägrar svulla massa slaktade djur. Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal. Känns som inget har förändrats sen jag var sexton.